Rykande het ut från pressen är Säkerhetspolisens årsbok för 2018. Jag tog mina två ögon och läste rapporten med ett fokus på cyber, vad säger rapporten?

  • Digitaliseringen av samhällsviktig infrastruktur i kombination med betydande brister i informationssäkerheten utgör en stor sårbarhet. Hoten mot säkerheten i cyberdomänen blir fler och med större konsekvenser.
  • Ett 15-tal länder bedriver aktivt underrättelseinhämtning i Sverige, Kina och Ryssland namnges som aktörer. Kina i huvudsak gällande spionage avseende teknologi och uppköp av ”intressanta” verksamheter.
  • Av Säkerhetspolisens ”sju hot kommande år” nämns cyber som möjliggörande i två av dessa och avser då cyberangrepp och cyberspionage.
  • Informationsdelning mellan säkerhetstjänster anses helt nödvändig för att kunna bekämpa den rådande hotbilden.
  • Säkerhetspolisen tillsammans med FRA, Försvarsmakten och MSB fördjupar och utökar sitt samarbete avseende cybersäkerhetsområdet, oklart vad samarbetet konkret innebär.

Årsboken är i sin helhet egentligen ganska tunn rörande cyber-/informations-/it-säkerhet med tanke på hur framstående hotet är, eller påstås vara. Istället avhandlar boken Säkerhetspolisens andra verksamheter som bland annat rör kontraspionage, personskydd och säkerhetsskydd.

Jag hade kanske förväntat mig lite mer information om ett så högaktuellt ämne som cybersäkerhet och det får mig att fundera, varför så lite information om det?

Det nämns att mycket av kommunikationen på Internet är krypterat och att terrorister och andra extremister använder krypterad kommunikation och att det behövs en lag (hemlig dataavläsning) som tydligen skulle råda bot på detta.